Om framtiden
Jag har inga egna barn och tycker väl egentligen att barn är svåra. Jag har aldrig haft gott handlag med barn; har svårt att förstå dem och kommunicera med dem. Det faller sig helt enkelt inte så naturligt för mig. Men när jag befinner mig på samma plats som barn så studerar jag dem ibland och när jag tittar in i ett barns ögon slås jag av att det kommer att få se och uppleva saker som jag aldrig kommer att få se eller uppleva. Barnen kommer leva mer i framtiden än jag kommer att göra och jag kan bli avundsjuk på det. Samtidigt kan jag känna mig lättad, för det är ju lite gambling med framtiden. Går allt åt helvete? Tar resurserna slut? Blir det kärnvapenkrig? Kommer en meteorit utplåna planeten i en kraftig smäll? Vi vet ju inte, men barnen kanske får reda på det på sämsta tänkbara sätt...